SHINDEN SHŪRA ROPPŌ

Utdrag ur Takamatsu Toshitsugus självbiografi.


1. Sjuttioåtta ljus

Det verkar som att jag blir sjuttioåtta år gammal i år [1966]. Det är inte så att jag inte vet min egen ålder, eller har glömt att räkna sedan två eller tre år tillbaka – utan jag vill helt enkelt inte veta. 

Jag vet bara när jag föddes; det 23e året i Meji-eran [1888]. Från det får jag fram min ålder genom att räkna åren som gått. På samma sätt vet jag inte heller hur jag ser ut, för jag har inte tittat på mig själv i en spegel i över trettio år. Så om jag nu råkade se en, skulle spegelbilden fråga mig: ”Vem är du?”.  Men det funkar, jag klarar mig alldeles utmärkt!

Det tar en vanlig person en timme att promenera 4 kilometer, men för mig räcker 30 minuter väldigt väl. Jag lägger mig alltid, utan undantag, klockan nio på kvällen, och Jirō, en siames-katt som jag fått av herr Kōbe Ichirō genom herr Hatsumi Masaaki från Chiba-prefektet, sover bredvid mig.

Jag stiger upp halv sju varje morgon och gör reisui masatsu [tvätta kroppen med en våt, kall trasa], en ritual som jag utan avbrott gjort de senaste fyrtio åren. Tack vare det blir jag aldrig sjuk.

Jag älskar att måla och skriva kalligrafi. Även om jag inte har en naturlig talang för det, njuter jag varje dag av att måla.

 

2. Elev hos Toda-sensei

Under den tiden, i staden Kōbe, fanns en man vid namn Toda Shinryūken som hade en Osteopati-klinik och parallellt med det undervisande i bujutsu (stridstekniker). Han var en mästare i bujutsu från Iga-provinsen, och i hans dōjō lärde han ut Shinden Fudō Ryū.

Eftersom han var en del av familjen, konsulterade min far med honom angående min framtid när jag var nio år gammal. ”Jag vill att min son blir en soldat, men han är väldigt blyg och de andra kallar honom för Lipsillen. Vad är ditt råd för att bota detta?” frågade min far.

 ”Utövandet av stridstekniker är bäst för det. Strikt disciplin gör en stark och modig person av honom.”

Därpå befallde min far mig att gå till dōjōn varje dag efter skolan. Jag var helt hjälplös och grät ännu en gång. Jag gick till dōjōn som ett lamm som leds till slakthuset. Vanligtvis var det mästarens assistent som instruerade nybörjaren, för att kunna bedöma dennes kapacitet. Men i mitt fall lärde Toda sensei mig direkt. Lektionerna som jag deltog i var helt besynnerliga. Vanligtvis började man med att lära ut en form (kata) eller hur man ska kasta eller bli kastad.

Men jag blev, som nioåring, kastad fritt av Toda sensei i alla riktningar; till höger och vänster, utan någon som helst pedagogisk plan. Och även när mina knän var uppskrapade och mina armbågar blödde, slutade han inte och trappade inte heller ner på tempot. ”Vad som än händer sätter jag inte en fot här imorgon!” tänkte jag. Med blicken fylld av illvilja, såg jag på dōjōn medan jag torkade bort blodet som rann från mina händer och knän. Hemma var det ingen som tröstade mig.

Efter en god natts sömn hade jag redan hunnit glömma alla smärtor jag fått i dōjōn dagen innan, och jag fortsatte att gå dit. Jag var inget mer än ett barn med kort minne. Det var först efter ett helt år, under vilket jag inte gjort något annat än att bli kastad, som Toda sensei började lära mig vanliga tekniker.

 

3. Slutet på Lipsillen

I tioårsåldern, under mitt fjärde år i skolan, fick våra lärare oss att vara med i en sumotävling. Jag gjorde mig så liten som möjligt för att gömma mig bakom de andra, när läraren ropade på mig och sa: ”Takamatsu, varsågod!” Blygt steg jag upp i ringen, och utan någon avsikt att slå dem började jag helt naturligt kasta mina motståndare. Kastande på så vis sju, åtta personer, fick jag ut dem ur ringen utan bekymmer, vilket förvånade min lärare som utropade: ”Den lille starke!”. Efter denna demonstration, behandlade alla mig annorlunda, av fruktan. Jag tänkte innombords: ”Jasså, om de andra är så svaga har jag inget att frukta själv.”

Mitt självförtroende växte snabbt, och den svaga Lipsillen som jag varit fram tills då försvann direkt.

 

4. Kotengu

När jag var 12 år gammal hade min kropp förändrats avsevärt tack vare bujutsu-träningen, och även min styrka hade ökat. Jag kunde lyfta en påse ris på omkring 4 to (72 liter) i ett enda tag. I dōjōn satsade jag hårt och man gav mig smeknamnet Kotengu. Jag utvecklade på så vis en kärlek till dōjōn.

Även om skylten framför Toda senseis dōjō antydde att han endast lärde ut Shinden Fudō Ryū Taijutsu, var Toda sensei även en expert på Shinden Kotō Ryū Tōte och Togakure Ryū Ninjutsu.

Eftersom jag redan hade studerat alla tekniker i Shinden Fudō Ryū vid tretton års ålder, började Toda sensei lära mig Kotō Ryū Tōte och Togakure Ryū Ninjutsu. Jag föredrog träningen i Tōte framför den i ninjutsu, som knappt intresserade mig alls. Min dagliga träning i den sistnämnda bestod huvudsakligen av att springa upp för en sex centimeter bred planka, som var lutad vertikalt mot en av dōjōns väggar.

Under den tiden, då det var omöjligt att livnära sig på att ge lektioner i stridstekniker, kunde jag inte se vilket syfte det tjänade att lära sig något så onödigt som ninjutsu. Men Toda sensei, som inte brydde sig alls om dessa meningsskiljaktigheter, gav mig aldrig möjlighet att sluta.”

 

 

5. En mot sextio

Det här är en annan händelse, som inträffade när jag var 13 år. Under den tiden fanns det många gäng med ungdomsligister i staden Kōbe som, liksom i våra dagar, höll sig nära kvinnor och barn av den enkla anledningen att provocera och slåss mot deras män. En kväll, när jag gick längs Arima-vägen för att återvända till Ikuta-templets religiösa fest, kom tre killar ur ett av dessa gäng, 17 eller 18 år gamla, och tog tag om mina ärmar och sa: ”Takamatsu, du har blivit för kaxig på sistone. Följ med oss!”    

De förde mig till en ödetomt, som tidigare hade varit Gorō-sjön, och började slå mig. Jag vet inte hur, men jag kastade den förste ungefär två ken (3,6 meter) bort. De andra två hoppade på mig och gick samma öde till mötes. Efter att ha tagit hand om idioterna gick jag hem.

Följande natt gick jag ut med en kompis för att gå till badet, men killarna från kvällen innan väntade på oss på samma ödetomt. En av dem visslade plötsligt, och en efter en kom andra medlemmar ur deras gäng fram. Bland dem fanns en som hade ett svärd. Han kom fram och sa: ”Vi är här för att du ska betala för det du gjorde igår kväll. Om du inte vill slåss, gå ner på knä och be om förlåtelse!”

Tänkande att det vore dumt att bli skadad av svärdet, låtsades jag gå ned på knä framför honom för att be om ursäkt, och attackerade överraskande genom att ta en sten och krossa den mot hans fot. Han föll ihop av smärtan, och de andra började komma mot mig. En efter en kastade jag dem åt höger och vänster. Jag vet inte hur många jag kastade, kanske 5, 6, 7, eller 8, men de andra flydde.

Följande morgon skickades en polis från Kiryubashi-distriktet i Kōbe för att ta med mig till polisstationen. Där förhörde mig en konstapel: ”Igår kväll, under ett slagsmål, skadade du flera unga ligister. Hur många var med dig på din sida?”

Jag svarade honom att jag hade varit helt ensam, och han sa: ”Prata inte strunt! Gänget bestod av 60 ligister varav vilka du skadade minst 10!”

”Jag vet inte hur många de egentligen var, men eftersom en av dem hade ett svärd och var farlig, bekymrade jag mig om honom först. Sedan kastade jag de andra allteftersom de kom mot mig. Men vad beträffar om jag skadade dem eller inte, vet jag inget om.”

Skeptisk, gick konstapeln och förhörde min vän Osaka-kun, som hade följt med mig till badet kvällen innan, för att få en tydligare bild. Men Osaka-kun vittnade: ”Det är säkert, det var ingen förutom vi två, och jag tittade bara på.” Konstapeln var verkligen förvånad.

Sedan gick Toda-sensei, som hört nyheten, i sin tur och förklarade: ”Han är inte mer än 13 år gammal, men eftersom han är så begåvad och har menkyo-nivå, är det inte viktigt hur många han möter!”

Följande morgon stod mitt namn på första sidan i Kōbes tidning, Kōbe Shinbun: ”En judo-expert på 13 år besegrade enkelt ett gäng med 60 ligister!”.

 

6. Dödligt möte med Musashi Ryū

Våren då jag var tretton år, efter att ha avslutat mitt andra år på gymnasiet, tog jag lektioner i engelska i en skola driven av en engelsman, och lektioner i kanbun [klassisk kinesiska] i en skola i Kōbe. Eftersom det var bekvämare att ta sig dit från staden Akashi, återvände jag hem till min fars tändsticksfabrik där.

Där nere besökte jag varje kväll en dōjō tillhörandes Mizutani Yoshitarō Tadafusa, en mästare i Takagi Yōshin Ryū Jūjutsu. Eftersom jag redan hade menkyo kaiden i Shinden Fudō Ryū, tog det knappt ett år av träning innan man lärde mig de djupa principerna och hemliga teknikerna i Takagi Yōshin Ryū.

En dag när jag var 15 år besökte jag Toda-sensei i hans dōjō. När jag var framme sa sensei: ”Du kom precis vid rätt ögonblick! Två bugeisha från Musashi Ryū är här för att pröva sig i ett möte mot oss. Shinbō-kun tar den förste, du tar den andre.”

Jag accepterade självklart och observerade uppmärksamt den första matchen. Shinbō-kun var 25-år gammal och i sin fulla fysiska kraft. Eftersom han även hade menkyo i skolan trodde jag att inte att han skulle ha några som helst problem med att ta hem matchen mot sin motståndare från Musashi Ryū, som var 27 eller 28 år gammal. Men kampen hade knappt börjat när Shinbō på nolltid förlorat med en Gyaku Otoshi. Matchen var en besvikelse.

Jag var näst på tur. Tänkandes att jag inte var mer än bara ett barn på 15 år, släppte min motståndare garden, och på nolltid hade jag kastat honom och vunnit matchen med en Gyaku Nage. Näste motståndare var mer skräckinjagande och verkade vara ungefär 30 år. Han hade observerat min förra kamp och höll sig skyddad. Efter ungefär 30 minuters kamp, drypande av svett, fann vi oss båda utan kraft att göra några tekniker, och i ett kort ögonblick av ouppmärksamhet gick jag in för att kasta honom med en Gyaku Dori. Emellertid var det jag som blev kastad, och förlorade medvetandet. Saken var den, att just då när jag kastade honom, slog han mitt högra öra med handflatan. Eftersom jag inte kunde undvika den attacken, var min förlust ett faktum.

Men min motståndare kom fram till mig, och sa: ”Nej, det var jag som förlorade. Du hade redan påbörjat kastet.”

Han frågade Toda-sensei om hur gammal jag var. När han fick veta att jag var 15 år, sa han förvånat: ”Om han är så skicklig vid 15 års ålder, måste han verkligen vara begåvad. Han kommer säkerligen bli en mästare...”

Ursprungligen är grundtekniken i Musashi Ryū användandet av slag när man blir kastad. När han väl hade sett min teknik kunde jag inte återhämta mig mot honom. Efter det som hände hör jag väldigt dåligt med mitt högra öra, för min trumhinna hade blivit skadad. På grund av det kunde jag inte klara provet till militärskolan när jag var 21 år, och blev friad från militärtjänst på grund av otillräcklig hörsel.

 

7. Teknikerna från Kuki Happō Biken

När jag var 17 år gammal kom en gammal man vid namn Ishitani Matsutarō, som använde ett träsvärd som käpp, och presenterade sig i min fars tändsticksfabrik. Han var en magnifik budōka, men eftersom det var svårt att livnära sig på att lära ut stridstekniker letade han efter ett jobb. Så han blev anställd av min far som vakt hos oss. Han gjorde om lagerlokalen till en dōjō och började lära mig och några andra av sina enorma kunskaper.

Denne mästare lärde mig teknikerna från Kuki Happō Biken, det vill säga generella bujutsu-tekniker som shuriken, bōjutsu, kenjutsu etc., och han lärde mig även ninjutsu.

Olyckligtvis kom hans sista dag, och han tog sitt sista andetag i min famn.

 

8. Ett år med bara rå ris som näring

Det är säkerligen inte på grund av att jag tvingades bära tunga hinkar med vatten åt min far, utan eftersom inget höll mig kvar, som jag lämnade mitt hem sommaren när jag var tjugoett år. Jag drog mig tillbaka till staden Kōbes Maya-berg, i en liten plats kallad Kame no Taki, där jag bara hade helt rå ris som näring under ett år.

Det året studerade jag ensam nya tekniker som jag la till den ninjutsu jag dittills studerat. I bergen lärde jag känna en gammal man vars namn och utseende var mig helt främmande. Var han verkligen en man, eller en bergsande kallad tengu? Jag vet ingenting. Men han lärde mig olika saker. Och på så vis tillbringade jag ett år i Kōbe-bergen.

När jag insåg att jag inte kunde göra något utan pengar, beslöt jag mig för att resa till Kina för att få ihop lite. Jag tog mig dit och hängde runt i tio år kring Manju-området och norra Kina. En gång under den tiden, på grund av oundvikliga förhållanden, kunde jag inte neka en match med en Shorin Ryū expert, Zhang Zhu Rhyu. Eftersom matchen slutade oavgjord, blev jag utnämnd till president i Nihon Kokumin Seinen Butokukai.

Mina år i Kina var ganska turbulenta, och jag har både bra och dåliga minnen från den tiden. Jag högg av folks huvuden, slogs mot banditer och använde japansk ninjutsu. Oväntat nog var ninjutsu dåligt utforskat, och tack vare mitt bemästrande av det tjänade jag ihop 200 000 yen, vilket på den tiden var en betydelsefull summa, och jag kunde återvända till Japan.

 

9. Slutord

Tänkande tillbaka på alla dessa erfarenheter, har jag förstått att det var viktigt att kunna mäta både styrkan och sinnet hos fienden när denne står framför mig. Jag kan applicera den här principen i användandet av svärd, Jūdō, Sumo och alla delar av livet. Ni måste ögonblickligen kunna bedöma er fiende, annars kan ni inte undvika faran. Oavsett vad ska man vara människa, kapabel att ta hjälp av sina sex sinnen och känna fiendens mördar-intention. 

Ni bör vara kapabla att känna av denna fientlighet som en radar. Om ni inte kan känna av detta har ni inte vad som krävs för att bli en mästare av stridstekniker. Det är genom erfarenheter som satt mig mellan liv och död som jag kan känna av detta i mitt innersta djup.

 Denna översättning © William Ustav

Översatt till svenska från: 

Zoughari, Kacem (2003), Ninpô Ninjutsu L’Ombre de la lumière. Paris: Guy Trédaniel Éditeur.


© Bujinkan Hirameki Dōjō 2017